Huggormar



Under vintern fotograferar jag inte alls lika mycket som resten av året, jag har svårt att motiveras att gå ut i kylan. Visst blir det en del dagar i rovfågel gömslen och lite ekorre bilder i snön men så fort våren kommer dyker fotosuget upp igen starkare än någonsin och fototankarna går från till någon gång i veckan till dagliga tankegångar om olika fotoidéer och planering.

Någonting jag längtat efter hela vintern är att få fota huggorm igen vilket alltid varit en höjdpunkt och det säkraste vårtecknet för mig. Extra roligt är att jag har följt samma huggorm och i år blir det fjärde året i rad jag fotograferar samma individ. Jag kallar honom Sigge.

 Soliga dagar brukar jag gå ut med en stol och ett liggunderlag och sitta en bit från jordkällaren för att titta när ormarna kommer fram. Huggormsfoto är verkligen inte så actionfylld som det låter. Under en hel dag med ormarna är den aktiva fototiden under en timme resten av tiden är att vänta och observera.

För mig är det viktigt att inte störa djuren jag fotograferar därför ger jag dom gott om utrymme för att göra allt dom skulle gjort om jag inte var där. Jag har även lärt mig att det är genom att observera djur och ge dom utrymme som man får dom bästa bilderna. Först behöver dom bli trygga med min närvaro och när dom vant sig med att ha mig där kan jag sakta men säkert gå närmre. Jag lär mig även hur dom rör sig och då kan jag planera i förväg vart jag behöver placera mig för bra bilder innan djuren kommer till platsen. Börjar jag hela tiden följa efter dom kan dom bli stressade och kan lämna platsen, då hade jag dels fått dåligt samvete samtidigt som mitt ormställe hade varit förstört.



Morgonen började riktigt bra. Sigge med sin sega hackiga vårgång var redan framme och började ta sig upp för dom mossiga stenarna för att ta sig till sin solplats, en strecka på ca 2 meter som ibland kan ta upp till 1 timme med många stopp på vägen. På den biten upp för stenarna finns flera fotomöjligheter och äntligen fick jag en bättre bild på huggorm med tungan ute.

Huggormen har sitt luktsinne i gomtaket och luktar till sig föda och fara genom att ta in lukterna med tungan. Klyvningen av deras tunga talar om för dom vilket håll dom ska röra sig åt.



Väderprognosen hade visat regn vid 15-tiden så jag hade inte samvete att låta min sambo cykla till jobbet när jag ändå var hemma. Sigge hade ändå lagt sig på sin solplats och där brukar han kunna ligga ett tag så det blev ett bra tillfälle att åka iväg.

Efter ha kört Anya till jobbet hade Sigge flyttat på sig. Jag kollade runt på hans vanliga ställen men ibland kan dom vara svåra att hitta. Av en slump kollade jag även på andra sidan jordkällaren och där låg en huggorm men hur han hade kommit dit så fort förstod jag inte riktigt. Det var först när det prasslade i löven på Sigges vanliga ställen som jag insåg att jag nu har 2 huggormar i trädgården. Det blev några snabba bilder på den nya ormen för att kunna se eventuella kännetecken men sen fick den vara. Nya individer börjar jag inte fotografera på en gång utan det är bättre att bara låta dom vänja sig med min närvaro innan jag börjar fotografera dom.


Den nya ormen har lite skillnad i färg men är även betydligt mindre än Sigge men även den är en hane.

Timmarna gick och det var inte alls många förflyttningar på ormarna. Jag satt ca 15-20m ifrån och skrev i min naturdagbok tillräckligt bra avstånd för att låta ormarna göra sitt men det var ändå lätt att höra om dom började förflytta sig bland löven och dessutom fick även jag njuta av vårsolen en stund. Jag brukar sitta ungefär 10 m ifrån men idag ville ge ormarna extra utrymme idag eftersom jag sett ett nytt beteende där dom istället för att ligga helt öppet i solen började söka sig under löv och grenar.

Sigge på väg att ta plats under några löv.

Till slut började det hända något igen. Sigge började röra på sig och nu kunde man tydligt se hur han hade fått upp kroppsvärmen igen för han var betydligt mycket snabbare än på morgonen och den hackiga gången var helt borta. Han slingra runt fram och tillbaka mellan löven med tungan letandes åt alla håll. Jag la mig försiktigt ner på ett liggunderlag för att försöka få lite bilder. Det var inte lätt att ligga stilla för Sigge kom flera gånger för nära och passerade närgränsen på objektivet så jag var tvungen att backa.

Det här fortsatte i några minuter tills han till slut stack ner i en liten lövhög. Jag förstod inte riktigt vad han höll på med först tills jag kunde se en orange undersida visa sig från lövhögen. Sigge hade tagit en ödla! Jag har aldrig sett en huggorm jaga förut och när jag gick ut på morgonen så kunde jag aldrig kunna tänka mig att jag skulle få det på bild.



Jag har valt att först dela bilderna obeskurna för att jag tycker det är viktigt att visa att jag håller avstånd. Jag har dock ändrat formatet till 5x7 för att ska passa in bättre på sociala medier så det saknas en liten bit på vardera sida . Det gör jag med alla mina bilder.

Bilderna är tagna med 300mm för att inte störa ormen och häller inte störa ormens byten. Skulle jag bara dela dom beskurna bilderna tror jag många hade trott att det skulle vara okej att gå så nära men det är viktigt att ge naturen utrymme.
 I det här fallet behöver ormarna få föda mer än jag behöver bilder.

Jag låg på ett liggunderlag med avstånd mellan 1.4-2 meter Jag försökte ligga stilla men fick flytta mig några gången när ormen kom för nära och bröt närgränser på objektivet vid 1,4m.

Jag har även en funktion i min kamera som gör att jag kan ha en helt ljudlös slutare, en fantastiskt bra funktion som jag börjat använda mer och mer. Tyvärr går det inte alltid eftersom man kan få en så kallat “rollingshutter effekt” då t.ex. vingarna på en fågel kan bli helt utsmetade men på djur som rör sig så långsamt som huggormen så är det inga problem alls.

Här kommer några bilder några av dom beskurna bilderna alla fotade på samma avstånd.