Björn gömslet: Ett lyckat misslyckande.
Ända sedan jag såg min första björn har jag velat se en igen. Nu var det några år sedan sist, men äntligen var det dags! Jag och min vän Tobias Östlund hade bokat två dagar i gömsle hos Wildlife Sweden i Ängra.
Det var en resa som hade en del motgångar i början. Dagen innan vi skulle åka hade lappugglans ungar hoppat ur boet, och även om jag var riktigt taggad på att åka till Hälsingland, kändes det rätt jobbigt att behöva åka från detta som jag väntat på då jag följt det här paret i flera månader. Men som tur var hann jag få några bra bilder dagen innan avfärd.
Det är alltid lika spännande att åka på lite längre resor, och även om det var en bra bit i bilen så flög tiden iväg då det alltid finns något att prata om när jag och Tobbe är ute. Väl framme kom nästa lilla hinder: vi fick frågan "Vad gör ni här?". Vi hade kommit en dag för tidigt. Vi visste även att vi var tvungna att åka lite tidigare den andra dagen vi hade bokat, eftersom Tobbe skulle åka på en begravning efter vår natt i gömslet så det gick inte att byta dagar häller. Vad skulle vi göra nu?
En stor eloge till Camp Ängra som lyckades pussla ihop det och frågade en man vid namn Dirk, som hade bokat ett av gömslena själv, om vi kunde sitta med honom. Dirk hade bara ett krav, och det var att vi hade ljudlösa kameror. Eftersom både jag och Tobias gått över till spegellösa kameror, var det inga problem. Lite roligt var det en stund efter vi hade träffat Dirk när det visade sig att han och Tobbe hade träffats förut för några år sedan på Runde i Norge.
Resans största bakslag var när vi fick veta att de knappt haft några björnar alls framför gömslena i år. I 16 år har Marco, som har gömslena, jobbat med en björn som kallades Herman. Han var en riktigt stor björn, en av Skandinaviens största. Björnar i den storleken hade tyvärr inte bara lockat dit fotografer utan även norska troféjägare, som sköt Herman under förra årets jakt. När en sådan stor individ försvinner blir det oroligt i björnstammen, och det var den mest troliga anledningen till att inga nya björnar vågat sig fram och tagit platsen som Herman hade.
Trots de motgångar som resan startat med, fick vi i alla fall en glad nyhet till sist. Platsen där björnarna brukar hålla till hade helt tagits över av järv! Varken jag eller Tobbe hade sett järv tidigare, och för min del var det extra roligt då järven var den sista av "De 5 stora" (som inkluderar björn, lo, varg, järv och kungsörn) och jag har inte bara sett alla fem utan även fått dem på bild, även om mina lo- och vargbilder kan behöva förbättras.
Runt kl. 18 var vi redo i gömslet. Som vanligt började jag titta runt och planera. Även om jag inte kan tala om för djuren var jag vill att de ska stå, så brukar jag alltid hitta de platser jag tycker är finast och vill att de ska stå så jag är beredd om de skulle röra sig åt det hållet. Det var tur att jag gjorde så, för det finaste stället jag kunde hitta var vid en björk där det funkade bäst att ha kameran i porträttläge, så det var bra att tänka på om järven skulle ställa sig där.
Det brukar alltid kännas likadant: först är man supertaggad men sen, när timmarna börjar gå, börjar det kännas lite jobbigt att vänta och tankarna börjar komma. Kommer vi se något? När brukar de komma? Har vi inte varit tillräckligt tysta?
Det började bli mörkare ute nu och plötsligt hör jag Dirk skrikviska "wolverine, wolverine, wolverine!" Vi hade väntat cirka fyra timmar innan vi såg den första järven komma in. Det var svårt att få några bilder då den var riktigt snabb och hade ofta nosen nere i marken, men jag noterade att den ibland stannade upp för en knapp sekund, och det var då jag fick passa på att ta bilderna.
Nu hade det släppt, efter första besöket kom den igen och även två andra järvar besökte platsen. Finast var honan som var mycket ljusare i pälsen, så hon stack ut mer i mörkret.
När honan kom in för andra gången såg jag att hon var på väg mot björken, så jag vred om kameran till porträttläge och för en kort stund ställde hon sig på bakbenen och lutade sig mot stammen. Jag är nöjd med bilden jag fick, men jag hade velat ha bättre ljus och att hon hade klättrat upp en bit till i stammen, så hade jag fått en naturlig inramning med några granna björklöv som hängde ner.
Natten blev till morgon och vid kl. 8 var det dags att kliva ur gömslet. Tobbe, som har byggt sig en liten campervan av sin Caddy, och jag med mitt monterande taktält, gled iväg i vårt tvåvåningshus till ett litet naturreservat och sov några timmar innan det var dags för nästa pass i gömslet.
Dirk hade uppskattat vårt sällskap i gömslet och han tyckte det var bra att kunna turas om att småsova lite under natten när det var tomt framför gömslet, så han frågade om han fick sitta med oss en natt igen och självklart så gav vi tillbaka efter att han hade ställt upp för oss dagen innan.
Den här dagen fick vi sitta i ett nytt gömsle med lite andra möjligheter. Det var betydligt större och hade flera kameragluggar. Den fina björken hade inte alls lika bra vinkel från den här sidan, men istället hade jag en tall som järven brukar klättra i, samt en liten myr med tuvull till vänster. Jag vred kameran så mycket det gick för att kunna få med det lilla partiet med tuvull och lade på minnet att rotera kameran till porträttläge om järven närmade sig tallen.
Järvarna kom ungefär samma tid som förra kvällen, men jag bestämde mig för att ta igen lite sömn när ISO började närma sig runt 10 000. Jag halvsov några timmar men när jag såg att ljuset började bli bättre gick jag upp igen, och tur var det för första besöket på morgonkvisten var av en räv. Just räv har jag inte lyckats så bra med tidigare så det kändes riktigt roligt att äntligen få lite fina bilder på den.
Jag väntade fortfarande på järven. Nog för att jag hade fått massor av bilder redan, men nästan alla hade väldigt höga ISO-tal, så det vore ju trevligt om den hade kommit i morgonljuset, och det gjorde den! Både hanen och honan kom, och jag fick lite fina bilder på när hanen sprang upp i tallen och även när den sprang igenom tuvullen. När honan kom gick hon fram till björken och klättrade upp precis där jag ville att hon skulle vara igår. Lite surt kändes det allt, men jag fick ett tröstpris när hon klättrade upp i tallen istället.
I det stora hela var både jag och Tobbe riktigt nöjda med resan, och vi båda kom hem med några fina bilder. Men det var inte slut där, vi hade ju lappugglorna att komma tillbaka till och de bjöd på den finaste naturupplevelsen jag haft hittills, men det kommer i ett annat inlägg.