Ekorrarna
När jag började med naturfoto så var det mycket körande i bil letandes efter djur och fåglar längst grusvägar i skogarna runt bergslagen. Även långa vägar till platser där jag fått veta att vissa arter finns, både i Sverige och över gränserna.
I år har jag har knappt inte rest någonting alls utan har istället utforskat mer av den natur som finns nära hemmet. Det har visat sig vara ett mycket roligare sätt för mig att fotografera. Att få lära känna djuren, deras vanor och beteenden på nära håll. Det är inte längre “en ekorre” utan det är olika individer med olika personligheter som rör sig i våra skogar, någonting som man inte hinner märka när du åker flera mil bara för att spendera en halv dag med något djur.
I våras såg jag för första gången dom två ekorre ungarna som jag spenderat mycket tid med under året. Dom har sitt bo i en gran bakom huset där jag bor och dom brukar komma till fågelmataren och äta solrosfrön på mornarna. I början var det svårt att fota ekorrarna för så fort jag öppnade ytterdörren så sprang dom iväg in i skogen eller klättrade upp i ett stort pilträd vi har på gården.
När jag började fotografera dom så satte jag upp ett tältgömsle på gården under pilträdet och gick upp tidiga mornar innan solen med min frukost och en termos med kaffe. Jag gillar dom mornarna, att få sitta ute och vakna tillsammans med naturen med varma kläder och lite kyla i luften. Ofta brukar jag bara sitta en stund och blunda och lägga allt mitt fokus på det jag hör. Med tiden har jag lärt mig hur det låter när vissa djur kommer fram. Fåglarna är ganska självklara med sin sång men även dom snabba vingslagen. Efter ett tag började jag kunna separera ljudet från vingarna från några av dom olika arterna som jag har i min trädgård. Dom tydligaste är dom större fåglarna som hackspett, duva och skator och det swishande ljuden från sparvhöken som ibland kan ta fåglar vi matningen, även dom behöver ju äta.
Varje gång jag hörde ekorrarna kunde jag inte låta bli att le, det är som en nyfikenhet som nästa hört i deras rörelsemönster. Snabba krafsande ljud i trädstammen bakom mig och så stannar dom snabbt upp och tittar med ena tassen framför bröstet innan dom springer iväg igen. När dom väl kommer ner på maken kunde man höra ett galopperande ljud i marken. Ena ekorren kom alltid springandes bakom gömslet och in i en buske där hon väntade en stund tills det var ledigt vid mataren. Det kunde ibland höras att det var hon när det prasslade om dom torra löven i busken och det plötsliga stoppet vid buskens kant. Den här vägen är så pass vanligt att det har börjat bli en lite ekorre stig från busken till maten.
Den andra ekorren kommer från samma håll där dom har sitt bo men istället för att vänta vid buskkanten springer han rakt på och är det andra ekorrar eller fåglar i närheten får dom helt enkelt flytta på sig. Den mer försiktiga ekorren har jag börjat kalla för Liselott och den lilla ångvälten som dundrar in till maten började jag kalla för Chuck men det har gått vidare till Chucky .
Liselott .
Förmodligen den sötaste ekorre jag sett med hennes stora örontofsar och hennes försiktiga beteende. Hon tycker inte om när jag pratar med henne så när hon är framme är det viktigt att jag är tyst och sitter stilla. Om jag sitter på huk med lite hasselnötter i handen kan hon försiktigt våga sig fram och ta en nöt sedan springer hon snabbt iväg och äter eller gömmer den ett bit bort.
Liselott har en favorit pallkrage där vi odlar morötter där brukar hon springa och gömma sina solrosfrön vilket har resulterat att vi hade solrosor ända in i november.
Chucky .
Helt galen.. När jag började fota ekorrarna så var han den första som blev nyfiken på gömslet och började titta in i fönstret och en morgon när jag skulle fylla på med solrosfrön sprang han fram och la tassarna på min mage och tittade på mig. Jag förstod då att det inte längre behövs något gömsle.
10 dagar i streck tog jag min frukost ute hos korrarna och dom sista dagarna kunde Chucky springa fram till fötterna på mig och sedan börja springa runt mig först åt ena hållet sedan åt det andra. Jag fick till och med bygga “ekorre stoppade” på stativet i kartong för att han inte skulle kunna springa upp och klättra på kameran.
Det märks att han tyckte det var roligt att få leta efter maten så jag gömde den på olika ställen på mornarna innan dom kom och direkt när han såg mig så började han leta i området. Om inte Chucky var där på morgonen så kunde jag bara ropa på honom så kom han springandes på muren där jag brukar lägga lite hasselnötter till honom.
Nu är vintern här och nu när dom fått sin vinterpäls är det väldigt svårt att se vem som är vem men deras personligheter skiner igenom så jag kan fortfarande identifiera dom och går ut och hälsar på dom nästan varje dag.
Här kommer några av mina favorit bilder jag tagit under året.
